Jiipiie! Idag hade vi den årliga innebandyturneringen med skolan. Men som vanligt så fick vi inget tjejlag från min klass och det beror på att vi är så några tjejer på klassen. Vi är bara fem tjejer tillräckligt för att få ett lag men jag var den enda som skulle har velat spela. Jag föreslog nog åt min lärare att jag skulle har spelat enmanslag men han gick inte med på det. Men, men.... Men vi hade ett grabblag från min klass och dom gjorde en bra insatts. Första matchen vann dom 2 - 1. Då spelade de mot en av våra pararelklasser. Efter det var det en match där emellan. Efter det spelade de en match som de vann 2 - 0. Då spelade de mot en klass under oss. Efter det var det en match emellan innan de spelade. De spelade väldigt bra den tredje matchen. Det blev 7 - 0. Då spelade de mot vår andra pararelklass. Och fjärde matchen vann de också. Då var ställningen 5 - 2. Då spelade de mot en klass under oss. Alltså pararelklass till den andra klassen som var under oss. Då hade de spelat alla matcher de skulle spela på en jätte lång stund. De kom till semifinalen. Men jag ska berätta om den långa pausen. Efter som jag älskar att anteckna saker och ting så hade jag med min dagbok där jag skrev ner vad ställningen blev efter varje match och så. Men när jag lämnade min väska för fem minuter så tog min kompis min dagbok och läste om gårdagen. Efter det blev det kaos. Hon berättade det åt Tobias som sedan berättade det till Johannes. De älskar att reta andra. Så när jag lugnt satt och ritade i ett block så kom de och började reta mig. Visst, jag hade råkat skriva om framtiden. Så jag frågade dem vad de talade om men de svarade inte. De fortsatte att reta mig. Då kom jag på vad det var. De hade fått reda på vad som stod i min dagbok. Jag blev ledsen, arg och irriterad samtidigt. Jag gick till min kompis och sa att allt var hennes fel. Då frågade hon bara: "Vad har jag gjort?". Jag fick förklara åt henne allt. Hon försökte få dem att sluta reta mig men det gick inte. Då var nerverna fortfarane kvar. Men när Johannes var och berättade någonting till Gusten. Jag visste inte någonting om det då ännu. Jag pratade med min kompis och slog till Tobias hela tiden. Så kom Johannes och Gusten bakom ryggen på mig och jag blev förskräckt. Då förstod jag att Gusten redan visste allt. Jag sa ingenting. Jag såg inte på någon. Jag tog min väska och gick min väg. Efter ungeär tio minuter så kom jag tillbaka. Då gömde jag mig bakom pelare för att Gusten ine skulle se mig. Så höll jag på att få hjärtslag. Vilma, Cecilia kom och började prata med mig och frågade varför jag gömmer mig. Jag svarade ärligt att jag gömmer mig för att Gusten inte skulle se mig. De började bara skratta åt mig. Nu vet jag att jag inte betyder någonting för dem. Dag efter dag så känner jag mig bara ledsnare och ledsnare. Det var nära på att jag skulle har tagit min jacka och väska och bara gått därifrån. Ingen skulle har kunnat hindra mig. Inte ens min lärare. Men jag gjorde det inte. Och nu annser jag att det var tur. Jag vet att det kanske låter konstigt men, men... Jag är lika konstig jag med... Det är vanligt... Men jag hör hur min bror ropar på mig så jag måste väll sluta att skriva nu.

Tiddi!

//Riley