Det känns som om ingen skulle förstå mig... Varför känns det så? Är det på grund av mig? Eller? Men i alla fall... Kan man förälska sig i en person som inte finns? Och då menar jag verkligen inte finns! Jag har lyckats göra det 5 gånger. Vilket gör mig så förvånad. Nej! Nu när jag tänker efter så har jag lyckats med det 6 gånger. Vilken katastrof! Kan någon ta mig ur denna katastrof? Nej, ingen kan... Jag måste göra det själv... Det är inte det lättaste... Men, men... Jag har börjat se på en anime. ; ) Vilket är bra. Den heter: Vampire Knight. Okej... Det som inte är bra är att jag har redan sett hela den... Okej, ja, jag vet. Det låter konstigt men det är det inte. 24h om dygnet vaken så är allt bra... Tror jag... När jag sitter här på mitt rum ochs er ut i mörkret så undrar jag en sak. Finns det vampyrer? Eller är det någonting som människan har kommit på? Jag ställer för många frågor som jag vet att jag aldrig kan få svar på... Eller är det mitt undermedvetende som svarar på allt istället för mig? Jag får ofta sådana känslor att jag ser allt men känner ingenting... Jag har även sett saker som ingen annan i min klass har sett... Någonting som jag helst skulle glömma. De i min klass retar och mobbar mig för att läsa mangaserier... Och även för min talang av ritande av manga. Jag har ritat fler teckningar med mangastyle. Jag har två teckningar i skolan. Och när någon ser dem så måste jag hålla tillbaka tårarna. Efter alla elaka komentarer om mig och mitt liv av dem i min klass så orkar jag inte lyssna på dem. De bara orkar reta mig mer och mer för varje dag...

Triddi!

//Riley

Som vanligt så har jag inte blogga på länge! Jag har varit så dum när jag inte har hunnit. Men snälla, förlåt mig för det! Jag sitter för tillfället på mitt rum och lyssnar på Tokio Hotels skiva Humanoid. Och så samtidigt så läser jag en tidning och förstås bloggar jag. Igår så var det julafton! ;  ) Jag älskar julen! Min morbror och hans flickvän var hos oss på julafton. Detsamma min syster och hennes pojkvän. Och min mormor och familjen. Allt var lugnt. På dagen så tittade min kusin in hos oss och önskade oss en trevlig jul. Efter en stund så kom min mammas kusin in genom dörren och önskade oss en trevlig jul. Det var lite irriterande. Men, men... När de hade farit så kom min morbror och hans flickvän. Om jag får säga en sak om hans flickvän utan att någon säger det åt henne... Hon är hemsk! Äcklig! Och tjock! Hon ska föreställa ungefär under 40 år. Jag vet inte exakt. Men allt var nog roligt. Allra först så satt vi i vårt trånga kök och åt julmiddag. Det som jag inte gillade var att jag var tvungen att sitta bredvid min morbrors flickvän. Hon är emellan åt okej, men inte alltid. Irriterande var hon just igår. Men, men... Efter julmiddagen så var det dags för julklapparna. Klockan var då ungefär tolv på natten... Jag älskade alla julklappar jag fick. Här kommer en liten lista:

12 x ProMarker´s pennor

En tröja [Stickad för hand]

Ett påslakan och ett dynvar

Doftljus med doften syréen

12 x polkagrisar

2 kg godis

Ett presentkort till Lindex [50 euro = 500 kronor]

En almanacka för att markera allt viktigt

Det borde har varit allt. Jag minns inte ens vad allt jag fick igår. Typiskt! Som vanligt... Varför sitter jag här fortfarande och skriver när det är middag? Ja, ja... Mamma märker ingenting. Ännu... I alla fall... Jag tror allt att hon ropar från köket. Igen... Kommer strax!

***Kommer strax***

Japp, jag är tillbaka. Men jag hinner inte fortsätta blogga nu.

Triddi!

// Riley

Alla vet att jag inte har bloggat så mycket. Det beror på julstressen. Jag har på den senaste tiden julstädat, planerat inför julen och funderat på vad alla släktingar vill ha i julklapp.

Just nu så har jag tänk ut alla julklapparna så här:

 Mamma: Någonting som jag kommer att hitta imorgon

Pappa: En enkel salmiaklakrits påse

Brorsan: Coca Cola eller Fanta flaskor

Syrran: Doftljus

Det var det jag har kommit på. Min mamma är alltid ett problem. Hon säger alltid: "Det är alltid tanken som räknas." Det får mig att börja undra. Nu förstår jag varför jag inte gråter så ofta. Det är för att jag sparar tårarna till mitt och min brors alla bråk. Jag sitter vid köksbordet och min bror och jag har just haft ett av våra bråk. Och min mamma orkar inte höra på oss. Det är det att en nära släkting har cancer och kan dö under operationen. Jag gråter som jag aldrig har gjort förut. Men allting är bra nu. Han sitter på sitt rum och tjurar och jag sitter i köket och snyftar. Min äldsta hund Blazie sitter här bredvid mig och försöker trösta mig. Jag har inte så mycket mer att berätta. Förutom att på fredagen så börjar jullovet!

Triddi!

// Riley 

Jiipiie! Idag hade vi den årliga innebandyturneringen med skolan. Men som vanligt så fick vi inget tjejlag från min klass och det beror på att vi är så några tjejer på klassen. Vi är bara fem tjejer tillräckligt för att få ett lag men jag var den enda som skulle har velat spela. Jag föreslog nog åt min lärare att jag skulle har spelat enmanslag men han gick inte med på det. Men, men.... Men vi hade ett grabblag från min klass och dom gjorde en bra insatts. Första matchen vann dom 2 - 1. Då spelade de mot en av våra pararelklasser. Efter det var det en match där emellan. Efter det spelade de en match som de vann 2 - 0. Då spelade de mot en klass under oss. Efter det var det en match emellan innan de spelade. De spelade väldigt bra den tredje matchen. Det blev 7 - 0. Då spelade de mot vår andra pararelklass. Och fjärde matchen vann de också. Då var ställningen 5 - 2. Då spelade de mot en klass under oss. Alltså pararelklass till den andra klassen som var under oss. Då hade de spelat alla matcher de skulle spela på en jätte lång stund. De kom till semifinalen. Men jag ska berätta om den långa pausen. Efter som jag älskar att anteckna saker och ting så hade jag med min dagbok där jag skrev ner vad ställningen blev efter varje match och så. Men när jag lämnade min väska för fem minuter så tog min kompis min dagbok och läste om gårdagen. Efter det blev det kaos. Hon berättade det åt Tobias som sedan berättade det till Johannes. De älskar att reta andra. Så när jag lugnt satt och ritade i ett block så kom de och började reta mig. Visst, jag hade råkat skriva om framtiden. Så jag frågade dem vad de talade om men de svarade inte. De fortsatte att reta mig. Då kom jag på vad det var. De hade fått reda på vad som stod i min dagbok. Jag blev ledsen, arg och irriterad samtidigt. Jag gick till min kompis och sa att allt var hennes fel. Då frågade hon bara: "Vad har jag gjort?". Jag fick förklara åt henne allt. Hon försökte få dem att sluta reta mig men det gick inte. Då var nerverna fortfarane kvar. Men när Johannes var och berättade någonting till Gusten. Jag visste inte någonting om det då ännu. Jag pratade med min kompis och slog till Tobias hela tiden. Så kom Johannes och Gusten bakom ryggen på mig och jag blev förskräckt. Då förstod jag att Gusten redan visste allt. Jag sa ingenting. Jag såg inte på någon. Jag tog min väska och gick min väg. Efter ungeär tio minuter så kom jag tillbaka. Då gömde jag mig bakom pelare för att Gusten ine skulle se mig. Så höll jag på att få hjärtslag. Vilma, Cecilia kom och började prata med mig och frågade varför jag gömmer mig. Jag svarade ärligt att jag gömmer mig för att Gusten inte skulle se mig. De började bara skratta åt mig. Nu vet jag att jag inte betyder någonting för dem. Dag efter dag så känner jag mig bara ledsnare och ledsnare. Det var nära på att jag skulle har tagit min jacka och väska och bara gått därifrån. Ingen skulle har kunnat hindra mig. Inte ens min lärare. Men jag gjorde det inte. Och nu annser jag att det var tur. Jag vet att det kanske låter konstigt men, men... Jag är lika konstig jag med... Det är vanligt... Men jag hör hur min bror ropar på mig så jag måste väll sluta att skriva nu.

Tiddi!

//Riley 

Jag känner mig så fruktansvärt ensam och ledsen. Vad ska jag ta mig till? Min mormor har canser och kommer att dö. Jag vet att hon kommer att dö. Så vad ska jag ta mig till?    Min mamma mår också dåligt och hon vill inte göra någonting. Min pappa bryr sig inte om det. Han är ändå i Danmark nu. Så varför skulle han behöva bry sig? Jag vet att jag kan låta dum som skriver sådär om min pappa men det är sant. Jag står inte ut! Men nog pratat om det! Jag gör nästan ingenting nu. Förutom att jag lyssnar på musik och bloggar. Om ni undrar vad jag lyssnar på. Westlife - Why do I love you?  Den hjälper mig att lugna ner mig. Jag sitter på mitt rum och hör hur min mamma börjar laga middag. Ganska tidigt. Elr? Jag vet inte om det är ngonting fel på mig men. Jag har alltid en känsla som om alla skulle ha någonting emot mig. Jag rgar ofta av mig själv "Varför skulle de ha det? Är jag inte den som har hjälpt dem när det har behöfts?". Jag vet att det kan låta konstigt, men... Det är så jag ofta känner det. Men, men.... Igår så var jag och gjorde lite inköp:

Julklapp  35 kr [ 3,50 euro ]

Choklad 7 kr [ 70 cent ]

Chips 25 kr [ 2, 50 euro ]

Det var mitt lilla inköp. Imorgon så kommer vi ha våran årliga Innebandy turnering med skolan. Jag måste se till att spara på rösten tills imorgon. Det betyder att jag bara får lyssna på musiken Inte sjunga med. Men jag kan inte förstå att jag verkligen har känslor för GG. Han är så söt. Fast han kan vara lite stllig ibland, men jag tycker bara att det är roligt. GG är en förkortning till et smeknamn. Mer information om honom säger jag inte. Nu bytte jag sång som jag lyssnar på. Bryan Adams  -  Summer of 69. Jag kan det flytande och tänker hela tiden på den inne i mitt huvud. Men jag orkar inte lyssna på den så mycket för att jag har sjungit den så mycket i skolan. Jag vet inte längre vem som är min vän och vem som inte är. Är det normalt? Jag tror att min mamma har rätt. De är bara avundsjuka på mig. Men varför skulle de behöva vara avundsjuka på mig? De är mycket bättre än mig på allt. Okey visst. Jag kan mer än dem och så. Jag är längst i textilslöjden och så. Men ger det dem en orsak att vara avundsjuka på mig? Men jag orkar inte tänka på det nu. Jag vet inte varför det känns så svårt att leva som jag. Som mig själv. Jag försöker alltid vara någon annan. Det vet jag nu. Men jag vill skriva ner en sång som jag bara känner till:

Alla har någonting emot mig

det har jag alltid vetat inom mig.

Så om du vill veta mer

lyssna noga nu....

Jag set över himlen alla vet det.

Ingen söker efter tröst längre.

Alla vänder ryggen emot mig...

Det var bara början av den. Men jag tror att jag måste logga nu. Mamma behöver hjälp med någonting.

Triddi!

//Riley